Den oerhörda grönskan dessa sista somrar.
Smala björkstammar skymtande som knippen av begär.
Kvinnorna födde barn på barn utan att förstå varför.
Inga händer kunde vissna. Havet stillande, Sjöarna sjöng.
Dikena frustade av älggräs. Vägarna lyste alldeles vita,
men inte av skräck. Vita av sina drömmar.
Längs åkrarna blå förgetmigej.
Men ingen skulle minnas oss. Vi var de sista.

Angliuškai iš Anglagard puslapio:

THE LAST SUMMER

The overpowering green of these last summers.
Slender birches glinting like faggots of desire.
Women bore children upon children without knowing why.
No hands could wither. The sea stilled.
The lakes sang. Ditches snorted with meadow-sweet.

The roads shone white, but not with terror.
White with their dreams.
Along the fields blue forget-me-nots.

But no one would remember us. We were the last.