Länge leve misären
Min ledstjärna, mitt allt
Du glädjebringande vännen
I en värld annars menlös och kall

Kan du tar mig till havet hinsides haven
Till den plats bara vi två känner till
Där vi växer och frodas i tystnad
Utan andra, utan oss, utan allt

Likt en fyrtioårskris i tidig tjugoårsalder
Står det nu klart för mig att svaren de finnes i mitt blod
Den vätska som skall tömmas ür det hölje
Som försöker hålla samman min menlösa kropp

Och när döden greppar tag mig,
smeker mig, och så omsorgsfullt vaggar mig till sömns
Ser jag världen som pånyttfödd
folktom, söndertrasad och brungrå